10 km test 1

Låt mig säga det direkt: om man inte har sprungit på mycket länge, så är det en riktigt dålig idé att springa en mil första gången. Det är att be om problem! Att jag mot bättre vetande ändå gjorde det, beror på en intressekonflikt - för att kunna göra en riktigt bra bedömning av mitt kommande halvårs konditionsförändringar, behövde jag göra mina tester direkt och inom en ganska kort tid.

Eftersom jag misstänker att en del av förklaringen till mina dåliga testresultat beror på min mentala ovana att genomlida den sortens trötthet som konditionsträning i allmänhet och löpning i synnerhet genererar, så bestämde jag mig för att använda samma tempo på milen som på mitt första Coopertest, ca 6:40 min/km. I normala fall är ett coopertest-tempo såklart för högt för milen!

Det visade sig vara en ganska bra strategi, jag lyckades med lutheransk tjurskallighet ta mig runt milen på 1 timme och 6 minuter, dvs 6:36 min/km. Det var inte skönt, speciellt inte dagen efter, men nu har jag något att förhålla mig till framöver.



Bilden visar pulskurvan (rött) och tempot (blått). De två dipparna i pulskurvan markerar stopp för rödljus, samt gång genom ett helt mörkt skogsparti. Observera att tempokurvan är omvänd, topparna markerar lägre tempo och vice versa. Pulsen är i stigande de första 20 minuterna, sedan håller den sig mellan 140 och 150, dvs i genomsnitt ca 5 slag under den tröskelpuls som laktattestet beräknade. Inte illa - labbtestet och utelöpningen är faktiskt samstämmiga!